Det finns stickers som är reklam.
Och så finns det stickers som folk sparar i tio år för att de inte riktigt vågar sätta dem på något.
Det är ändå en rätt sjuk egenskap för en liten bit självhäftande material.
Skate, streetwear, graffiti och punk har alltid fattat grejen. En sticker är billig att göra, lätt att sprida och kräver exakt noll tillstånd för att existera ute i världen. Den kan hamna på ett deck, en laptop, en stolpe, en verktygslåda eller längst ner i en låda tillsammans med 200 andra som också var “för bra för att använda”.
Så vilka har faktiskt varit bäst?
Inte nödvändigtvis snyggast. Inte dyrast. Bara de som på något sätt blev större än själva stickern.
André the Giant Has a Posse
Det här är typ ground zero.
1989 satt Shepard Fairey och skulle visa en kompis hur man skär stenciler. Han hittade en bild på wrestlaren André the Giant, gjorde en enkel svartvit design och skrev Andre the Giant Has a Posse tillsammans med Andrés längd och vikt.
Det var ett skämt. Bokstavligen.
Sedan började Fairey och folk runt honom sätta upp stickern överallt. Providence först, sedan längre bort. Väggar, stolpar, skyltar. Folk fattade inte vad det var, vilket antagligen var halva grejen. Fairey har själv beskrivit hur han blev fascinerad av att en så meningslös bild kunde få människor att stanna upp och undra vad fan de tittade på. Projektet utvecklades senare till OBEY.
Det är fortfarande en ganska bra lektion:
du behöver inte förklara allt.
Ibland är det bättre att någon tänker “vad är det här?” än “jaha, reklam”.
Supreme Box Logo
En röd rektangel. Vit Futura-liknande text. Klart.
När Supreme öppnade på Lafayette Street i New York 1994 hade de knappast någon enorm marknadsbudget. Däremot hade de stickers.
De röda box-logo-stickersen delades ut till skaters och började dyka upp på street signs, lyktstolpar, räcken, skate spots och ungefär allt annat i downtown Manhattan som gick att klistra något på. Highsnobiety beskriver det rätt bra som en sorts organisk “non-marketing”.
Och sedan hände det märkliga:
Gratisstickern blev samlarobjekt.
Folk började spara olika drops, specialversioner och samarbeten. Det finns samlare med tusentals Supreme-stickers. En grej som från början kostade nästan ingenting blev en egen del av varumärket.
Det är kanske den bästa bevisningen någonsin på att en logo inte behöver vara komplicerad för att vara brutal.
Santa Cruz Screaming Hand
Om Supreme är “gör så lite som möjligt” är Screaming Hand mer “skit i det, rita en blå avhuggen hand som skriker”.
Jim Phillips gjorde den 1985 för Santa Cruz/Speed Wheels.
Blå hand. Öppen mun i handflatan. Lite blod och ben. Väldigt rimligt.
Och den fastnade direkt.
Den har sedan dess hamnat på boards, kläder och stickers i årtionden och blivit en av de mest igenkännbara bilderna inom skateboarding. När motivet fyllde 30 sattes en internationell utställning ihop där över 200 konstnärer gjorde egna versioner av handen.
Det fina här är att den inte är en traditionell logga över huvud taget.
Det är en illustration som blev starkare än nästan vilket ordmärke som helst.
Man behöver inte ens läsa något.
Man ser handen.
Klart.
Powell Peralta och hela Bones Brigade-grejen
80-talets skategrafik var helt fantastisk eftersom ingen verkade ha fått memot om att branding skulle vara rent, konsekvent och lätt att presentera i en PowerPoint.
Powell Peralta körde dödskallar, skelett, konstiga symboler och illustrationer som såg mer ut som något man hade ritat längst bak i skolboken än ett modernt “brand system”.
Och stickers var överallt.
Smithsonian har exempelvis Tony Hawks gamla deck från 1986 där en Powell-Peralta Flying Skull-sticker från deras Summer Tour sitter undertill. Museet beskriver just stickers som ett av de vanligaste sätten sponsorer nådde skatepubliken när tourscenen växte.
Det är också något väldigt fint med ett skateboarddeck från den tiden.
Det var inte rent.
Det var ett collage av märken, sponsors, repor och saker någon faktiskt gillade.
Mycket mer personlighet än en perfekt mockup på Instagram.
HELLO MY NAME IS
Den här är nästan roligast eftersom den inte ens var tänkt att vara cool.
Den klassiska HELLO MY NAME IS-etiketten började som en helt vanlig namnlapp. C-Line introducerade formatet 1959. Senare blev den en självklar canvas inom graffiti och sticker art.
Och det är rätt lätt att förstå varför.
Designen är redan klar.
Röd ram. Stor rubrik. Ett jättestort tomt fält.
Allt som saknas är vad du själv vill skriva.
Det är nästan den perfekta open-source-stickern.
Någon designade ett kontorsmaterial och resten av världen bestämde sig för att använda det till något betydligt roligare.
USPS Label 228
Samma princip, ännu mer.
USPS Label 228 är egentligen bara en Priority Mail-adressetikett.
Stor. Klistrig. Gratis på amerikanska postkontor.
Så graffitiwriters gjorde det ganska självklara:
de började rita på dem.
Label 228 blev med tiden så vanlig inom sticker art att själva etiketten nästan fick ett parallellt liv helt skilt från sitt postala syfte. Fotografen Martha Cooper dokumenterade hur writers gick från vanliga namnlappar till de större USPS-etiketterna eftersom de var lättillgängliga och gav mycket mer plats att jobba på.
Det här är kanske min favorittyp av designhistoria.
En stor organisation spenderar tid på att ta fram en praktisk adressetikett.
En subkultur tittar på den och säger:
“Perfekt. Gratis canvas.”
Så vad gör en sticker bra?
Den behöver egentligen bara klara en rätt enkel test:
Skulle någon vilja sätta upp den även om de inte fick betalt för det?
Om svaret är ja är man ganska långt hemma.
En bra illustration räcker.
En märklig symbol räcker.
En riktigt bra logga räcker.
En dum intern grej kan tydligen räcka så bra att den 35 år senare heter OBEY.
Det behöver inte vara mer genomtänkt än så.
Och om du vill göra din egen
Vill du göra egna stickers?
Det är betydligt enklare nu än när folk stod och handritade på USPS-etiketter.
Har du redan ett motiv finns det flera svenska tjänster där du kan ladda upp designen och få den som riktiga stickers. PrettyGoodStickers låter dig börja med en enda sticker och välja bland flera material och egna former. Easytryck har ett bredare klassiskt tryckerisortiment med flera vinyl- och specialmaterial, medan Trycka.se gör både standardformer och konturskurna klistermärken. VistaPrint är också ett alternativ om du vill utgå från mallar eller kombinera egen design med deras designverktyg.
Sedan är resten ungefär samma princip som 1989:
Gör något du själv hade velat hitta på en lyktstolpe.
Länkar i stycket:
PrettyGoodStickers
